AV ARNE ØGAARD
Fra midten av 60-tallet og langt ut på 80-tallet var Järna syd for Stockholm det antroposofiske kultursenteret i Norden. Dit reiste unge nordmenn for å utdanne seg til steinerskolelærere, eurytmister og biologisk-dynamiske bønder. Noen tok et innføringsår i antroposofi, noen arbeidet på et av de helsepedagogiske hjemmene, mens andre var innom på kurs og stevner eller for å utvikle seg innen billedkunst.
I flere 10-år strømmet det til unge mennesker fra ulike deler av verden til dette kulturelle kraftsenteret, og den som virkelig lyste opp midt i mangfoldet, var Arne Klingborg. Den norskfødte billedkunstneren Berit Frøseth har nå skrevet det andre bindet i biografien til denne bemerkelsesverdige personligheten. Mens det første bindet mest handlet om Klingborgs oppvekst og utvikling som billedkunstner, er bind to mest historien om Järna og alle aktivitetene som ble igangsatt der.
Arne Klingborg var sentralt i det meste, men han kunne ikke gjøre mye alene. I boken skriver Frøseth også korte biografier om et stort antall av de mange bidragsyterne. For noen av oss er dette påminnelser om mennesker vi en gang har møtt, for andre kan det være spennende å få innblikk i hvor mange ulike mennesker som bidro i dette fellesskapsprosjektet. Noen hadde rømt fra tyske nazister, mens andre var unge 60-70-tallsidealister. Boken har fotografier av de fleste av dem som er omtalt.
Det er ikke enkelt å få ulike mennesker med store visjoner til å samarbeide, men her gjorde Arne Klingborg en stor innsats. Hans metode var å belyse problemene fra et høyere perspektiv. Det bidro til at de enkelte ble mindre opptatt av gamle standpunkt og meninger.
Arne Klingborg hadde nå sluttet å male bilder til utstillinger, han var blitt mer opptatt av hagekunst, arkitektur og sosial kunst på flere nivåer. Hele tiden hadde han utgangspunkt i antroposofien. Han var leder for det antroposofiske selskapet i Sverige og for høyskolearbeidet, det siste er et internt fordypningsarbeid. Lars Fredlund uttalte: «Å møte antroposofien gjennom Arne var en rystende opplevelse, men det kjentes som å komme hjem.» Mange uttalelser peker i samme retning. Av Arne Klingborg ble man sett og respektert for den man var, og i Järna fant mange det livets alvor som de søkte. Det var ikke et mørkt alvor, men et kreativt rom med stor grad av frihet. Arne Klingborg var ikke opptatt av å forme andre mennesker til noe bestemt, men av å få fram det skapende i hver enkelt.
Når man leser om Arne Klingborgs mange gjøremål og husker hans begeistrende vesen, kan man jo lure på om han var et helt vanlig menneske. Det var han utvilsomt, men han hadde noen grunnholdninger som vi alle kan lære av: Han sløste aldri bort tiden og var alltid fokusert, uten å miste roen. Han var både aristokratisk og folkelig, og var opp-tatt av å forene finkultur med mer folkelig kultur. Han var syntesen av naiv optimisme og klarsynt virkelighetsforankring. Han var leken i alvoret, men også bevisst at mye ånd krevde en sterk organisasjon. Uten solid kontorhjelp og dyktige medarbeidere, ville han ikke kunne utrettet så mye. Han så det som like verdifullt å feie gulvet som å holde et inspirerende foredrag. Om lærernes arbeid i klasserommene, uttalte han at hvis de ikke klarte å vekke elvenes interesse, fikk de skylde på seg selv.
Dette er noen av gullkornene jeg noterte fra teksten. Men Arne Klingborg var ikke perfekt, og store konflikter fantes. På slutten av boken lar Berit Frøseth kritiske røster komme til orde. Hun vurderer også den sosiale organismen i Järna og Klingborgs rolle med et analytisk blikk.
Det viktigste med Arne Klingborg var ikke hans eventuelle mangler, men alt han satte i gang. Dette gjaldt spesielt utviklingen av senteret i Järna, men også de store utstillingene om arkitektur og hagekunst. Disse er utførlig skildret i boken. Utstillingene vekket den svenske allmennhetens interesse og respekt for antroposofi, men som ellers hvor man prøver å realisere spirituelle impulser, kom det også sterke motstemmer. I nærmiljøet i Södertälje kommune syntes mange at det ble litt vel mange rare hus og folk som gikk i underlige klær. I et tv-program om steinerpedagogikken ble det antydet at Jørgen Smit hadde oppfordret til bruk av LSD. Dette var jo det stikk motsatte av hva den asketiske bergenseren sto for. Programmet ble anmeldt til og dømt i det svenske kringkastingsrådet.
Arne Klingborg var inspirert av Rudolf Steiners ord: «Hvis vi ikke interesserer oss for offentligheten, kommer offentligheten til å interessere seg for oss på en fiendtlig måte.» Utadrettet virksomhet var derfor viktig for Arne, noe som blant annet ble realisert gjennom kulturkonferanser hvor ulike stemmer fikk komme til orde.
Ellers får vi et innblikk i livet med kona Gertrud og datteren Aurora gjennom de mange brevene som er blitt bevart. Vi får også følge Arne på reiser til en rekke land som gjerne ville ha ham på besøk. Mest interessant er den veiløse landsbyen Rio Limpo i Den dominikanske republikk hvor mennesker fra Järna hadde et omfattende hjelpearbeid.
Trädgårsmästare för jord och människa er på over 500 sider, og det er ikke sikkert at alle vil finne alt like interessant. Selv lot jeg blikket gli raskt over enkelte partier. Men boken er en enestående dokumentasjon over en gruppe mennesker som skapte et spirituelt kultursentrum.
Alt som er godt, har sin tidsepoke. I dag er det ganske stille i mange av de eventyrlige husene i Ytterjärna. Dels skyltes det at det antroposofiske sykehuset Vidarklinikken, mistet sin offentlige støtte, til tross for at mange mennesker fikk god og tilfredsstillende behandling. Men forandringen skyltes også en mentalitetsendring. Dugnadsåndens tid var over, og folk ble mer opptatt av sitt eget. Vi som var unge på 60-70-tallet merker godt denne mentale klimaendringen.
Noen kritiske røster påpekte at det antroposofiske arbeidet ikke fikk tilstrekkelig dybde. I hvilken grad dette kunne vært gjort annerledes, kan man fortsatt diskutere. Arne Klingborg gjorde sin del med å opplyse, begeistre og skape endringer i verden. Berit Frøseth har gjort en enestående innsats med å dokumentere denne perioden i antroposofiens historie. Hun har lest utallige brev og snakket med et stort antall mennesker, og sammenfattet alt materialet til en lesverdig bok.
JØRGEN SMIT – EN KLARHET UTOVER DET VANLIGE
I kapittelet «Ett färgstarkt kollegium» omtales følgende, Rut Nilsson, Gustav Ritter, Hans Glaser, Frans Carlgren, Oskar Borgman Hansen, Helmer Knutar, Jørgen Smit og Dan Lindholm.
Dette er bare noen av de mange personlighetene som omtales i boken, under forskjellige tematiker. Vi bringer her omtalen av Jørgen Smit i svensk språkdrakt.
En av pelarna inom lärerkollegiet på seminariet under ett decennium var Jørgen Smit (1916–1991). År 1966 blev han kallad till Järna för att utveckla utbildningen på pedagogiska linjen. Innan dess hade studenterna haft ett förberedande studium i människokunskap, en introduktion till den antroposofiska människobild som ligger till grund för pedagogiken. Nu var tiden mogen för att skapa ett gemensamt pedagogiskt utbildningscentrum för de nordiska waldorfskolorna. Jørgen Smit flyttade till Järna och undervisade i grundläggande pedagogik för klass 1–12, samt i historia.
Jørgen Smit var född i Bergen och var son till Christian Smit, den första prästen i Kristensamfundet i Norden. Han studerade klassisk filologi och tog en magistergrad i grekiska. Bredvid detta intresserade han sig för matematik, astronomi och naturkunskap. 1941 började han som klasslärare vid Steinerskolan i Bergen, och vid sidan av yrket som lärare engagerade han sig starkt i Antroposofiska Sällskapets inre liv och i de stridigheter som härskade internationellt. Från 1946 var han med i arbetsledningen för Antroposofiska Sällskapet i Norge och verkade som generalsekreterare året 1957. Konflikten inom sällskapet hade då splittrat det norska sällskapet i två ”sällskap”, Vidargruppen och Oslogruppen 1949, och Smit klarade inte att medla mellan parterna.
Som föredragshållare väckte Jørgen stort intresse och respekt. Föredragen var storslaget uppbyggda, de garanterade djup och substans och hade en klarhet utöver det vanliga. Han talade engagerat om ett flertal ämnen utan manuskript i en energisk talström, som kom i rytmiska stötar. Med Bergensk accent poängterade han först: på den ena sidan – sedan på den andra – därefter kom ett förlösande tredje element, som förenade motsättningarna och ofta visade in i framtiden. Jørgen Smit stod som en pelare när han talade och uttryckte sig genom starka gester och handrörelser. Antroposofin var Jørgen Smits livsluft. Han vädjade till insikt genom tänkandet och ett aktivt lyssnade, men detta var ett tänkande som inte skulle stanna i huvudet. Syftet var att tända begeistring för Rudolf Steiners verk, för att tända engagemang och arbetsglädje.
Jørgen Smit betydde mycket för elever och kollegor. På ett personligt plan verkade han å andra sidan hämmad och tillknäppt. Lika öppen och lyssnande som han kunde vara inför andra, lika tyst och sluten var han när det gällde honom själv. En anekdot berättar om Jørgen Smit under Lucianatten. På seminariet var det en tradition att studenter och lärare väcktes mitt i natten av en grupp som gick från rum till rum med en krans tända ljus på huvudet och sjöng för dem som låg i sina sängar. För många kom upplevelsen som en överraskning, händelsen verkade som en hägring. När Luciatåget kom in i Jørgen Smits rum, satt han upprätt i en länstol, iklädd kostym och slips. Han ville inte bli ”tagen på sängen”.
Jørgen Smit var otillgänglig för småprat och kunde tiga så det blev ihågkommet länge. Han var asketisk, vegetarian och nykterist och forskade som en munk i sin klostercell. Men den sociala tanken låg honom varmt om hjärtat och han hade en frikostig humor. Mellan Arne och Jørgen Smit fanns en ömsesidig respekt. Efter Smits död kom Arne ihåg honom som den stränga forskaren med ett skarpt intellekt. Under kriget och ockupationen av Norge hade Jørgen bidragit till att göra waldorfskolan i Bergen till ett fritt intellektuellt andningshål. På seminariet flera år senare lärde Arne känna nya sidor hos honom. Nu mötte man en person som helt och hållet levde med i en stor gemenskap. Arne upplevde läraren, ungdomspedagogen, sträng och fordrande, men också den milda, förstående kamraten. Rådgivaren, som alltid var redo för ett samtal, och som med värme levde sig in i de mest olika ödes- och livssituationer.
År 1975 kallades Jørgen Smit till Dornach som medlem av styrelsen vid Goetheanum och ledare för Ungdomssektionen. Han behöll dock banden till Norden och Järna som föredragshållare fram till sin död 1991.
Teksten om Jørgen Smit er hentet fra forhåndsvisningen av boken på Lassbo Forlag. Se intervju med forfatteren Berit Frøseth som forteller om boken.
Artikkelen har vært publisert i Mennesket 2026.